Det är kanske fortfarande kallt ute och ibland kommer ett helt sjok snö, men det hindrar så klart inte Astrid (och pappa) att ta sig till Stadshagen för att se sina favoriter Djurgården (efter gudfar Davids SUS så klart) spela krampaktig försäsongsfotboll. Som tur är krockar matcherna alltid med middagsluren så några hela matcher blir det aldrig tal om. Den här gången mot Peking såg ju de sista 20 riktigt fina ut.
Astrid har dock blivit så pass stor att hon börjat förstå de mer subtila aspekterna av spelet. En av de viktigaste komponenterna handlar om att vifta med armarna som så klart betyder "passa mig!" och att syftet är att få in bollen i målet, för då får man "klappa händerna." Så där väldigt mycket mer behöver man ju förvisso inte veta…
